91��ý����

Projektbeskrivning

Efterkrigstiden har inneburit stora förändringar för samers utbildningsvillkor. Obligatoriet för nomadiserande fjällsamer att sända sina barn till nomadskolan upphörde 1962, samtidigt som även andra samiska grupper fick möjlighet att sända sina barn till denna skola, som 1977 fick namnet sameskolan. Samernas möjligheter att påverka undervisningsinnehållet har i väsentlig grad förbättrats och nomadskolorna administreras sedan 1970-talets slut av samiska institutioner. Den samiska folkhögskolan, som grundades 1942, innebar inte bara en möjlighet för samiska ungdomar att vidareutbilda sig, utan blev även en viktig symbol för bevarandet av samisk kultur och samisk identitet – samtidigt som argumenten stärktes för ett ökat självbestämmande i utbildningsfrågor.

I det här forskningsprojektet, som i sju olika delstudier behandlar sameskolan och samernas folkhögskola från 1942 fram till nutid, fokuseras hur undervisningsinnehållet genom utbildningsväsendets demokratisering successivt har ”etnifierats”. På olika nivåer av utbildningsväsendet – från Skolöverstyrelsen till den enskilde läraren – har utbildningen etniska innehåll varit en fråga för förhandling. På formuleringsarenan, i läroplanernas och de generella instruktionernas förarbeten och utförande, och på realiseringsarenan, där undervisningen förmedlas, så har man varit tvungen att balansera två målsättningar: utbildningens likvärdighet i förhållande till den ”vanliga” skolan och att utbildningen skall stärka samisk identitet och bevara samisk kultur. Två övergripande frågeställningar anmäler sig i och med denna dubbla målsättning: Den ena rör frågor om hur målsättningarna har förhållit sig till varandra. Vilka kompromisser och avsteg från den ”vanliga” utbildningen har det samiska utbildningsväsendet tvingats att göra för att i rimlig mån kunna stärka samisk identitet och vidareförmedla samisk kultur? Den andra rör frågor om vilka olika uppfattningar om samisk identitet och samisk kultur som har uttryckts och som ansetts ha varit bärande inslag i samisk utbildning, både formulerade av samerna själva och av det omgivande samhället. Projektet argumenterar för att i förhandlingen av undervisningsinnehållet blottläggs skilda uppfattningar om vad samisk identitet och samisk kultur innebär. Häri ligger också projektets samhällsrelevans, eftersom förhandlingens utfall återverkar på samernas självbild. Det är troligt att det som sameskolan och den samiska folkhögskolan betonade som samisk identitet och samisk kultur har påverkat samers självbild efter avslutad skolgång. Hur elever upplevde skolgången är därför en tredje arena som undersöks.

Internationell forskning har visat att utbildningsväsendet historiskt har varit ett viktigt medel för stater att påverka sina invånares uppfattningar, kultur och levnadssätt. Inte minst har detta gällt minoriteter. Samma forskning har också påtalat att koloniala strukturer har dröjt sig kvar i utbildningsväsendet för urfolk även efter det att dessa vunnit självbestämmande över undervisningsinnehållet och skoladministration. Först när urfolken har införlivat majoritetssamhällets förståelse av skola, utbildning och kultur, bereds de möjlighet till medbestämmande. Medvetenheten om sådana yttre koloniala påverkansstrukturer är centrala i projektet som helhet, samtidigt som de genererar undersökningsfrågor om utbildningsinnehållets förändring och kontinuitet, vilket i sig kommer att underkastas analys. I Sverige har ett internkolonialt perspektiv sällan tillämpats i forskning om samisk utbildningshistoria, vilket bland annat medför att projektet kommer att tillföra väsentlig kunskap rörande utbildning för urfolk.

Projektet är uppdelat i sju separata delstudier: fyra behandlar sameskolan och tre samernas folkhögskola. När det gäller sameskolan är en studie inriktad på en diskursiv nivå och fokuserar samiska organisationers intentioner och formulerade mål med utbildningen, medan tre behandlar hur intentionerna realiserades, och hur skolan upplevdes av elever och lärare. Delstudierna om den samiska folkhögskolan är inriktade så att två behandlar en diskursiv nivå, som tar sikte på intentioner, formulering av mål och internationella pedagogiska idéströmningars påverkan på utbildningen samt på samiska ledares ambitioner för denna, medan en undersökning behandlar hur dessa intentioner realiserades i undervisningen. Den övergripande undersökningsperioden för projektet är från 1942 fram till nutid.

Obligatoriet för nomadiserande fjällsamer att sända sina barn till nomadskolan upphörde 1962, som samtidigt öppnades upp samiska grupper. 1977 ändrades namnet till sameskolan. Den samiska folkhögskolan, grundad 1942, innebar en möjlighet för samiska ungdomar att vidareutbilda sig och blev även en viktig symbol för bevarandet av samisk kultur och samisk identitet. I det här forskningsprojektet, som i sju olika delstudier behandlar sameskolan och samernas folkhögskola från 1942 fram till nutid, fokuseras hur undervisningsinnehållet genom utbildningsväsendets demokratisering successivt har ”etnifierats”.