91´«Ã½ÔÚÏß

I dag fungerar Arktiskt Centrum vid Umeå universitet som ett tvärvetenskapligt nav för över 300 anknutna forskare, men berättelsen om den arktiska forskningen här handlar inte enbart om omfattning. Det är också en berättelse om utveckling. Från de tidiga, tydligt avgränsade disciplinerna biologi och medicin till det komplexa, tvärvetenskapliga systemtänkandet inom samarbetet ”The Arctic Six” har Umeå universitet kontinuerligt varit med och definierat vad det innebär att studera de Nordliga områdena.

Denna tillbakablick är inte avsedd att vara heltäckande, men lyfter fram många av de betydelsefulla arktiska händelserna samt forsknings- och utbildningsaktiviteter, liksom viktiga framgångar. Eventuella utelämnanden är oavsiktliga och speglar enbart författarens kunskapsbegränsningar.

1965–1974: Grundläggningen

Under norra Sveriges första decennium formades forskningen av regionens grundläggande förutsättningar: stora avstånd, spridd bebyggelse, begränsad tillgång till specialistsjukvård och ett politiskt uppdrag att bygga kapacitet utanför Sveriges etablerade akademiska centra. Tidig medicinsk och odontologisk forskning tog sig an den praktiska utmaningen att erbjuda jämlik vård i glest befolkade län. Parallellt byggdes lärarutbildning och humaniora ut för att möta bristen på yrkesverksamma och för att skapa den vetenskapliga infrastruktur som krävdes för att dokumentera och tolka det nordliga samhället och dess historia.

Redan från början gjorde samhällsvetenskaperna (däribland statsvetenskap från 1965) glesbygd och centrum–periferi-relationer till centrala analytiska utgångspunkter. Forskningen undersökte hur politik, samhällsservice och ekonomisk omstrukturering påverkade kuststäder, inlandssamhällen och styrning över stora avstånd, och följde de historiska processer som format bosättning och regional utveckling. I detta bredare regionala sammanhang – där Umeå är beläget inom Sápmi – låg decenniets betydelse mindre i snäva ”lokalstudier” och mer i att etablera långsiktigt hållbara forsknings- och utbildningssystem som kunde bära upp de institutioner, arbetskraftsbehov och den kunskapsbas som de nordliga samhällena var beroende av.

Ledande i denna geografiska forskning var Erik Bylund (1922–2005), en av universitetets första tillsatta professorer och grundare av Institutionen för geografi. Känd som ”Norrlandsprofessorn” överbryggade Bylund i sitt arbete klyftan mellan historisk analys och samtida regionalpolitik. Han använde sin banbrytande forskning om kolonisationen av Pite lappmark för att bidra till moderna förståelser av avfolkning i inlandet och glesbygdens dynamik. Hans engagemang för regionen sträckte sig långt bortom undervisningen och lade grunden för det som senare blev Centrum för regionalvetenskap (CERUM), samtidigt som han verkade som ordförande för Kungliga Skytteanska Samfundet. Han etablerade en forskningstradition som betraktade Norrland inte enbart som en resursfront, utan som ett komplext socialt landskap i behov av specifik, lokalt förankrad vetenskaplig kunskap.

1975–1984: Vidgade horisonter – skog och historia

I takt med att universitetet växte drev skogsindustrins expansion in i det nordliga inlandet på forskning om boreal ekologi och skogsskötsel.

Samtidigt skedde ett tydligt skifte inom humaniora. Historiker började utmana föreställningen om Norrland som en ”vildmark”. Lennart Lundmarks arbete Uppbörd, utarmning, utveckling (1982) erbjöd en kritisk socioekonomisk analys av övergången från jakt till rennomadism bland samerna (Lundmark, 1982). Detta decennium markerade början på Umeå universitets starka tradition inom samisk forskning, där fokus försköts från beskrivning till analys av koloniala maktstrukturer.

Inom ekologin initierade forskare som Christer Nilsson långsiktiga studier av strand- och svämvegetation längs norrländska vattendrag – forskning som senare skulle bli central i globala diskussioner om dammutrivning och restaurering av älvar och floder (Nilsson, 1984).

1985–1994: Institutionaliseringen av Norr – klimat och kultur

År 1985 inledde universitetet och landstinget en banbrytande motoffensiv mot regionens mest alarmerande statistik: Västerbottens status som Sveriges huvudstad för dödliga hjärt- och kärlsjukdomar. Med start i den lilla kommunen Norsjö initierade Stig Wall Västerbottensinterventionen (VIP), som ersatte den traditionella modellen ”vänta och behandla” med en proaktiv strategi baserad på bred hälsoundersökning och förebyggande hälsosamtal för personer i åldrarna 40, 50 och 60 år. Lars Weinehall var med och utvecklade samt samordnade VIP. Denna omfattande satsning bidrog inte bara till att vända regionens trend av förtida dödlighet – med hundratals förhindrade dödsfall som följd – utan ledde också till etableringen av Biobanken Norr, en av världens mest värdefulla populationsbaserade biobanker. Genom att koppla livsstilsdata till biologiska prover över flera decennier förvandlade VIP det glest befolkade norr till en global ”guldgruva” för epidemiologisk forskning och möjliggjorde banbrytande studier av de långsiktiga sambanden mellan genetik, livsstil och diabetes.

På det kulturella området etablerades Centrum för arktisk kulturforskning, som samlade forskning om nordliga identiteter. Roger Kvists antologier om samisk historia bidrog till att befästa universitetets roll inom forskning om nordligt kulturarv (Kvist, 1992).

Sverker Sörlin disputerade i idéhistoria vid Umeå universitet 1988 med avhandlingen Framtidslandet: Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet (Sörlin, 1988). I arbetet visar han hur industrialiseringen av Norrland formades genom föreställningen om ett ”framtidsland”, där människor förväntades flytta till denna nya storskaliga industriregion, näringslivet skulle blomstra och rikedomarna skulle spridas över hela Sverige. Det var varken första eller sista gången Norrland tilldelades denna roll. Sverker Sörlin var professor i idéhistoria vid Humanistiska fakulteten mellan 1993 och 2007.

Tidiga varningssignaler om klimatförändringar präglade detta decennium. Leif Kullmans övervakning av trädgränsen i Skanderna gav några av de första konkreta beläggen för vegetationsförändringar till följd av sommaruppvärmning, särskilt under 1930- och 1940-talen (Kullman, 1993). Hans arbete visade att trädgränsen – ofta använd som en gräns mellan boreala och arktiska regioner – inte är statisk, utan i ständig rörelse.

Lars-Erik Edlund har varit en central förvaltare av norra Sveriges språkliga identitet, inte minst som huvudredaktör för det monumentala fyrbandsverket Norrländsk uppslagsbok (1993–1996), som bidrog till att omvandla regionen från en upplevd periferi till ett dokumenterat kunskapscentrum. Hans forskning kartlade Norrlands ”språkliga landskap” genom analyser av hur ortnamn vittnar om århundraden av samspel mellan svenska och samiska befolkningar. Samtidigt speglar hans ledarskap som ordförande för Kungliga Skytteanska Samfundet den betydelse som regionens akademiska infrastruktur har haft och fortsatt har.

1995–2004: Den mänskliga dimensionen och framväxten av Várdduo

Millennieskiftet markerade en avgörande förändring i hur universitetet förhöll sig till urfolksfrågor. År 2000 etablerade Umeå universitet CeSam (Centrum för samisk forskning), som senare utvecklades till Várdduo – Centrum för samisk forskning. Under ledning av forskare som förespråkade urfolksmetodologier började centrumet förskjuta forskningen från att handla om samer till att bedrivas med och av samer.

En nyckelperson under denna period var Peter Sköld, historisk demograf, vars inflytande kom att prägla Umeå universitets arktiska profil under flera decennier. Hans avhandlingsarbete gav viktig kunskap om smittkoppornas konsekvenser för nordliga befolkningar (Sköld, 1996), men Skölds betydelse sträckte sig snabbt långt bortom den egna disciplinen. Som föreståndare för CeSam (och senare grundande föreståndare för ARCUM) blev han den främsta arkitekten bakom Umeås satsning på den ”mänskliga dimensionen” inom arktisk forskning.

Han positionerade universitetet som ett globalt nav för arktisk samhällsvetenskap och kom senare att verka som ordförande för International Arctic Social Sciences Association (IASSA). I sitt arbete betonade han konsekvent att Arktis är en levd plats – ett hem – snarare än enbart ett klimatlaboratorium, ett perspektiv som blev centralt i universitetets policynära engagemang.

Parallellt stärktes statsvetenskap och juridik. I takt med att EU började rikta blicken norrut började forskare vid Umeå universitet, som Carina Keskitalo, analysera hur ”Arktis” politiskt konstruerades. Hennes forskning om sårbarhet och anpassningsförmåga i nordliga samhällen utmanade bilden av Arktis som enbart ett offer för klimatförändringar och lyfte i stället fram lokal motståndskraft (Keskitalo, 2004).

I slutet av 1990-talet möjliggjorde etableringen av Climate Impacts Research Centre (CIRC) i Abisko en förskjutning från observation till prognos inom klimatforskningen.

2005–2014: Ett globalt Arktis – turism och ”arktifiering”

Den formella invigningen av Arktiskt Centrum (ARCUM) år 2012, med Peter Sköld som dess första föreståndare, markerade början på en expansionsfas. Arktis var inte längre bara ett forskningsobjekt, utan blev ett globalt varumärke.

Inom medicin försköts fokus mot skärningspunkten mellan klimatförändringar och infektionssjukdomar. Birgitta Evengård var med och ledde banbrytande tvärvetenskaplig forskning om ”klimatförändringar och infektionssjukdomar”, där hon varnade för spridningen av zoonotiska sjukdomar, såsom harpest, i takt med att vintrarna blev mildare (Evengård et al., 2011).

Från CIRC i Abisko omformade Jan Karlsson och hans kollegor ett sedan länge etablerat paradigm inom sötvattenekologi, enligt vilket näringstillgång betraktats som den främsta begränsningen för sjöars produktivitet. I en studie publicerad i Nature 2009 visade de att i många små, näringsfattiga sjöar är det i stället ljusförhållanden – snarare än tillgången på näringsämnen – som ofta begränsar ekosystemens produktivitet, med följdeffekter upp genom näringsväven till ryggradslösa djur och fisk (Karlsson et al., 2009). Arbetet omformade förståelsen av vad som styr energiflöden i lågproduktiva sjöar, särskilt i nordliga miljöer.

År 2009 tog den tvärvetenskapliga ambitionen konkret form i skogslandskapet genom lanseringen av Future Forests, ett samverkansprogram mellan Umeå universitet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Skogforsk. Genom att bryta med den traditionella uppdelningen där skogsbruk främst betraktats som en teknisk fråga omformulerade programmet den nordliga boreala skogen som ett komplext social-ekologiskt system. Genom att integrera statsvetenskap, historia och sociologi med skogsvetenskap adresserade satsningen de tilltagande konflikterna i Norrlands inland – där strävan efter intensifierad virkesproduktion i allt högre grad kom i konflikt med rennäring, biologisk mångfald och rekreativa värden. Under ledning av Annika Nordin vid SLU samt Camilla Sandström och senare Janina Priebe vid Umeå universitet tog Future Forests sig bortom låsningen mellan ”bevarande och produktion” och resulterade i över 350 publikationer som bidrog med evidensbaserade strategier för förvaltningen av skogens mångfunktionella landskap. Arbetet lade grunden för en mer nyanserad förståelse av den ”gröna omställningen” och visade att ett hållbart skogsbruk i norr inte enbart kräver nya planteringsmetoder, utan en grundläggande omförhandling av hur skogen värderas.

Samtidigt konceptualiserade Dieter Müller (1968–2025) Arktis som en ”nöjesperiferi” för globala marknader och analyserade de socioekonomiska och politiska krafter som driver turismen i regionen. Han diskuterade klimatförändringarnas dubbla roll – både som ett hot mot lokala ekosystem och som en drivkraft för så kallad ”last chance tourism” – samt belyste utmaningar kopplade till säsongsvariationer och konflikter mellan turismens tillväxt och urfolks markanvändning. Müller (2011a) drog slutsatsen att effektiv styrning är avgörande för att balansera ekonomisk utveckling med bevarandet av Arktis sköra miljö och sociala väv.

År 2014 fördjupades universitetets arktiska profil genom ett tydligare fokus på det ”europeiska Arktis” i och med lanseringen av forskningsprogrammet Mistra Arctic Sustainable Development, en omfattande tvärvetenskaplig satsning med ARCUM som värd. Programmet gick bortom den romantiserade bilden av Arktis som en avlägsen vildmark och analyserade i stället Norrland som en komplex, industrialiserad arena där global efterfrågan på naturresurser möter lokala livsvillkor. Under vetenskaplig ledning av Carina Keskitalo och Peter Sköld undersökte programmet friktionerna mellan konkurrerande markanvändningar – skogsbruk, gruvnäring, turism och renskötsel – och bidrog med centrala styrnings- och policystrategier för en region utsatt för starka geopolitiska och ekonomiska påtryckningar. Genom att integrera historisk analys med modern statsvetenskap etablerade projektet förståelsen av att hållbar utveckling i norr inte enbart är en miljöfråga, utan i hög grad handlar om att hantera motstridiga rättigheter och resurser i en globaliserad värld.

2015–2024: Den geopolitiska och gröna omställningen

Det senast avslutade decenniet har präglats av den ”gröna omställningen”, det nordliga områdets åter­militarisering och en tydlig förstärkning av urfolksforskningssuveränitet. År 2015 bytte CeSam formellt namn till Várdduo – Centrum för samisk forskning, med ett namn hämtat från umesamiskan som betyder ”en vy med vid horisont”. Várdduo är unikt i Sverige och bedriver forskning med fokus på avkolonisering, språkrevitalisering och urfolks markrättigheter i relation till skiftande koloniala, statliga och industriella sammanhang.

Forskningsprogrammet Mistra Arctic Sustainable Development fick ett varaktigt vetenskapligt genomslag genom tre centrala huvudpublikationer som tillsammans omformulerade förståelsen av det ”europeiska Arktis” som en komplex, industrialiserad arena. Under ledning av Carina Keskitalo utmanade den huvudsakliga syntesvolymen myten om regionen som en global ”ny front”, och begreppsliggjorde i stället området som det ”Old North” – ett landskap präglat av århundraden av integration snarare än avlägsenhet (Keskitalo, 2019). Som komplement visade Karin Beland Lindahl och kollegor hur regulatoriska ”stuprör” gör markanvändningskonflikter närmast oundvikliga, särskilt mellan skogsbruk och renskötsel (Beland Lindahl et al., 2018).

Parallellt visade forskning av Dieter Müller och Arvid Viken på de sociala friktioner som uppstår när urfolkskultur kommersialiseras för turistnäringen i en region som redan domineras av utvinningsintressen (Müller & Viken, 2017). Tillsammans visade dessa arbeten att hållbar utveckling i norr inte enbart är en miljöutmaning, utan i grunden handlar om att hantera motstridiga rättigheter i en globaliserad värld.

År 2017 gick Umeå universitet samman med UiT – Norges arktiska universitet, Luleå tekniska universitet, Uleåborgs universitet och Lapplands universitet för att bilda universitetsalliansen The Arctic Five, med målet att fungera som en motor för regional utveckling och innovation i det europeiska Arktis. Två år senare presenterade Europeiska unionen sin första strategi för den Europeiska Gröna Given, vilket skapade förutsättningar för ny forskning om gröna teknologier och industrier. Än viktigare var att detta gav upphov till en bredd av forskning med fokus på målkonflikter och rättvisefrågor.

Lars-Erik Edlund publicerade Minority Language Place-Names: A Practice-Oriented Study of the Establishment of the South Sami Kraapohke in Swedish Lapland (Edlund, 2018), där han analyserar den administrativa och symboliska kamp som omgärdar det officiella återinförandet av det sydsamiska ortnamnet Kraapohke (Dorotea). Han argumenterar för att sådana toponymer är avgörande för att bekräfta urfolksidentitet i ett postkolonialt samhälle. Studien visar att det ”språkliga landskapet” – i synnerhet vägskyltar – inte enbart fungerar som orienteringshjälp, utan utgör en central arena för kulturell revitalisering och politiskt erkännande.

Anna Zachrisson och medförfattare utmanar den dominerande diskursen om ”ekologisk modernisering” – föreställningen att ekonomisk tillväxt och miljöskydd utan större friktion kan förenas, vilket är en central tanke inom den gröna omställningen. Beland Lindahl et al. (2016) argumenterar för att denna konsensus ofta tystar alternativa perspektiv och djupt rotade konflikter, särskilt i frågor som rör naturresursförvaltning i norr, såsom skogsbruk och gruvnäring.

Med fokus på skogsbruk har Janina Priebe bidragit till en kritisk förståelse av varför miljöpolitiken ofta hamnar i låsningar trots bred enighet om klimatmålen. Priebe et al. (2022) tillämpar systemtänkande på den konfliktfyllda debatten om svenskt skogsbruk och klimatförändringar. Författarna visar att även om aktörer – från industrirepresentanter till miljörörelsen – delar uppfattningen om behovet av snabba åtgärder, tenderar de i huvudsak att rikta in sig på ”ytliga” hävstänger i systemet och därmed undvika de djupgående, strukturella paradigmskiften som krävs för verkligt hållbar omställning.

År 2024 utvidgades universitetsalliansen The Arctic Five till The Arctic Six genom Nord universitets fullvärdiga anslutning, vilket befäste ett starkt nordiskt forskningsblock. Samma period präglades också av etableringen av Sveriges första Arktiska forskarskola, med ambitionen att utbilda en ny generation doktorander i tvärvetenskapligt tänkande – över disciplinära gränser.

2025 och framåt: Framtiden

När vi nu står i 2025 är Umeå universitet ledande i utvecklingen av AI-baserade metoder och i förfiningen av kolbudgetmodeller för boreala och arktiska regioner. European Polar Board (EPB) och European Polar Coordination Office (EPCO) har flyttat från Nederländerna till hjärtat av campus, i direkt anslutning till Arktiskt centrum. EPB och EPCO samordnar arktisk och antarktisk forskning i hela Europa och skapar därmed nya möjligheter till samarbete.

Som en fortsättning på CIRC:s arbete med att fördjupa förståelsen av klimatets påverkan på arktiska ekosystem har Gerard Rocher-Ros inlett sitt ERC Starting Grant-projekt ARIMETH (A mechanistic understanding of Arctic River methane emissions). Projektet syftar till att klarlägga de mekanismer som driver metanutsläpp från arktiska vattendrag – en betydande men i dag underskattad källa till växthusgaser. Forskningen är utformad för att minska kunskapsluckorna kring hur dessa utsläpp reagerar på klimatförändringar, med fokus på det komplexa samspelet mellan biogeokemiska processer och hydrologiska förändringar.

Resan från biologi till hälsa, urfolksrättigheter och global geopolitik fortsätter. Vi studerar inte längre bara Arktis – vi är med och formar dess framtid.