NYHET Miljökemi är ett ämne som i hög grad är tillämpat och universitetslektor Stina Jansson är en lysande representant för hur man kan uppnå kvalitet i sin forskning genom att samverka. Ett stort intresse av samverkansfrågor både från industrin och henne själv skiner igenom under vårt samtal.
Universitetslektor Stina Jansson Àr miljökemist pÄ Kemiska institutionen vid UmeÄ universitet. Hennes forskargrupp fokuserar frÀmst pÄ termisk miljökemi och hur miljöstörande Àmnen bildas, omvandlas och bryts ner i högtemperaturprocesser som exempelvis förbrÀnning och pyrolys. Pyrolys Àr en vÀrmebehandling av ett material i syrefattig miljö och kolet som genereras frÄn pyrolysen kan anvÀndas för vattenrening eller marksanering, vilket ocksÄ Àr omrÄden som Stina Janssons forskargrupp studerar.
PÄ miljökemi analyseras miljögifter som exempelvis dioxiner bÄde inom forskningsprojekt och pÄ uppdrag av företag och myndigheter. Det hÀnder Àven att forskarna hjÀlper företag med tolkning av analyssvar frÄn kommersiella laboratorier. Det finns ett antal exempel dÀr projekt har inletts som sÄdana konsultuppdrag och sedan utvecklats till gemensamma forskningsprojekt.
Stina Jansson vÀrderar samarbetet med industriella parter i forskningsprojekt högt. En indikation pÄ detta Àr att hon handleder tvÄ doktorander inom universitetets Företagsforskarskola och att industrin Àr involverad i de flesta av hennes projekt.
â I början av ett samverkansprojekt bör det klargöras vilka mĂ„l med samarbetet de olika parterna har, och ofta har det varit lĂ€tt att komma överens. En frĂ„ga som kan behöva diskuteras Ă€r medförfattarskap pĂ„ publikationer och dĂ€r hĂ„ller jag hĂ„rt pĂ„ att det beror pĂ„ vad respektive person bidrar med, det gĂ„r inte att automatiskt förutsĂ€tta en sampublicering frĂ„n den externa partens sida, sĂ€ger Stina Jansson.
Enligt henne har, trots detta, inte frĂ„gan om intellektuella rĂ€ttigheter varit nĂ„got problem. Den forskning som görs och de akademiska resultaten dĂ€rav Ă€r hennes, medan eventuell kommersialisering gĂ€rna fĂ„r hanteras av samverkansparten. Företagsforskarskolans kontrakt har fungerat bra som grund för kontraktsdiskussionerna och en gemensam vilja har hela tiden varit att det Ă€r bra att resultaten nyttiggörs i samhĂ€llet.Â
Att ha med externa parter i forskningsprojekt styrs ibland av finansiÀrerna, men enligt Stina Janssons erfarenhet Àr det i mÄnga fall Àven kvalitetsmÀssigt fördelaktigt att ha med företag som deltagare i projekt. Ibland kan de vara med som full samverkanspart och ibland som medlem i en referensgrupp eller i endast en mindre del av projektet.
SjÀlv har hon flera pÄgÄende samverkansprojekt som rör utveckling av koladsorbenter för vattenrening tillsammans med Miljötekniskt Center AB (MTC) i UmeÄ. En konkret fördel i det samarbetet Àr att projekten relativt lÀtt kan skalas upp frÄn labbskala till pilot- och/eller demo-skala tack vare teknikerstöd och tillgÄngen till MTCs lokaler och expertis inom omrÄdet.
Under sin egen forskarutbildning saknade Stina Jansson coachning i nÀtverksbyggande och samverkan.
â Att Företagsforskarskolan delvis hjĂ€lper sina doktorander med det tycker jag Ă€r mycket vĂ€rdefullt, sĂ€ger Stina Jansson.
Det svÄraste som nybliven postdoktor var enligt henne att skaffa de första kontakterna utanför akademin. För att intressera företag för ett samarbete tycker Stina Jansson, av erfarenhet, att man mÄste vÀnda pÄ frÄgan och fundera pÄ vad företaget vill ha utifrÄn det Àmne som forskaren sjÀlv Àr intresserad av. HÀr menar hon inte kontakter för att göra uppdragsforskning, utan om reellt samarbete som ökar kvaliteten i forskningen.
â Man kan visserligen behöva hitta en balans i hur man uttrycker sig i publikationer, men det behöver inte betyda att man âsitter i knĂ€t pĂ„â företaget. TvĂ€rtom fĂ„r man ett mervĂ€rde genom att knyta an till relevans och nyttiggörande, vilket Ă€r viktigt i alla forskningsprojekt.
Den vÀg till vidgat nÀtverk som Stina Jansson sjÀlv har valt Àr att inleda samtal med personer som finns lite utanför det nÀrmaste kontaktnÀtet och pÄ det viset försöka hitta gemensamma skÀrningspunkter utifrÄn det aktuella Àmnet.
Hur gör man bÀst för att bygga sitt nÀtverk?
â För att hitta nya nĂ€tverk kan tematiska mötesplatser med industrin, till exempel i form av sĂ„ kallade AIMdays, eller hearings inför utlysningar fungera bra. Sedan kan det konkreta intresset för att haka pĂ„ ett projekt frĂ„n företagens sida naturligtvis variera, beroende pĂ„ bemanningsfrĂ„gor, möjlighet att hitta kontant medfinansiering, koncernbeslut och andra saker.
Sannolikt Àr man Ànnu mer motiverad av att kunna bygga nÀtverk och hitta medfinansieringsmöjligheter som postdoktor Àn under forskarutbildningen. En idé för framtiden som Stina tycker vore spÀnnande att pröva Àr en modell liknande Företagsforskarskolan men för finansiering av postdoktorer.
â En sĂ„dan samfinansierad lösning skulle generera postdoktorer som Ă€r trĂ€nade i samverkan liksom att se forskning frĂ„n bĂ„de akademins och industrins perspektiv. Samfinansiering av en postdoktor skulle dessutom innebĂ€ra ett kortare Ă„tagande (max tvĂ„ Ă„r) vilket i vissa fall skulle kunna vara en fördel för den externa parten. Â
Text: Mats Falck
Foto: Ulrika Bergfors
Redaktör: Ingrid Söderbergh