NYHET Att vara fysiskt aktiv på äldre dar har många fördelar, men det är oklart om det verkligen minskar risken för hjärtkärlsjukdom och förlänger livet så mycket som det ofta påstås. Det visar en ny avhandling, där resultat från interventionsstudier på området ger en annan bild än resultat från de mer vanligt förekommande observationsstudierna.
Marcel Ballin, doktorand till Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering.
BildMattias Pettersson– Effekten av fysisk aktivitet är förmodligen inte fullt så stor som den ofta antas vara. De observationsstudier man utgår från, kännetecknas av vissa felkällor som är svåra att korrigera för fullt ut. Följden är att man i sådana studier riskerar att överskatta den fysiska aktivitetens betydelse för att förebygga hjärtkärlsjukdom och förlänga livet, säger Marcel Ballin, doktorand i geriatrik vid Umeå universitet.
Effekten förmodligen inte fullt så stor
I sin avhandling vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering har Marcel Ballin sökt en djupare förståelse för samband och effekter mellan fysisk aktivitet, bukfetma och hjärtkärlsjukdom hos äldre personer. Avhandlingen innehåller fyra delstudier. Beroende på olika metoder, skiljde sig resultaten påtagligt mellan studierna.
Resultatet i en studie visade att ju mer fysiskt aktiva som deltagarna var, desto lägre var risken för stroke, hjärtinfarkt eller död under uppföljningstiden. All aktivitet, oavsett intensitet, verkade fördelaktig. Ju intensivare, desto bättre. En andra studie visade att ju mer visceralt fett, det som ofta kallas bukfett, som deltagarna hade, desto högre var risken för stroke eller hjärtinfarkt under uppföljningstiden.
Dessa båda studier var observationsstudier bestående av cirka 3 300 personer i Umeå kommun som alla genomgått objektiv mätning av fysisk aktivitet och visceralt fett vid 70 års ålder. Med hjälp av hälsodataregister följdes deltagarna framåt i tiden under ett antal år för att spåra vilka som drabbades av stroke, hjärtinfarkt, eller som avled. Därefter analyserades sambanden mellan mängden fysisk aktivitet och visceralt fett som deltagarna hade i relation till risken att senare drabbas av hjärtkärlsjukdom eller död.
I en tredje studie visades att en intervention i form av regelbunden, strukturerad fysisk aktivitet i form av träning med hög intensitet under en kortare period verkade kunna minska mängden visceralt fett något. Den effekten var dock liten och inte statistiskt säkerställd. Det delarbetet var i form av en randomiserad kontrollerad studie där 77 personer som var 70 år lottades till att ingå i en grupp med tio veckors övervakad intensiv träning, respektive i en kontrollgrupp som levde som vanligt.
I ett fjärde delarbete gjordes en litteraturstudie av randomiserade kontrollerade studier samt metaanalyser av sådana studier, där man testat effekten av träning på hjärtkärlsjukdom och död. I de studierna som granskades gällande hjärtkärlsjukdom ingick totalt 19 000 personer och i studierna gällande död ingick totalt 37 000 personer.
Deltagarna i studierna varierade både i antal och mellan att vara generella äldre personer och specifika grupper med kronisk sjukdom som typ 2-diabetes, övervikt eller tidigare hjärt-kärlsjukdom. Slutsatsen av granskningen blev att de randomiserade kontrollerade studier som hittills genomförts inte visade att träning tydligt minskar risken för hjärt-kärlsjukdom eller förtida död.
Det fanns alltså en stor motstridighet i resultaten mellan å ena sidan observationsstudier som ofta finner starka samband mellan fysisk aktivitet och minskad risk för hjärt-kärlsjukdom och förtida död, och å andra sidan randomiserade kontrollerade studier som hittills inte påvisat några tydliga sådana effekter.
Orsakerna till dessa motstridiga resultat är sannolikt flera och komplexa. Det är exempelvis möjligt att deltagarna i några av de randomiserade kontrollerade studierna kan ha varit alltför fysiskt aktiva redan från början så att man nådde en tak-effekt där ytterligare fysisk aktivitet inte gjorde någon skillnad, eller att effekten av just träningen maskerades av att studierna inkluderade personer som tar läkemedel som minskar risken för hjärtkärlsjukdom.
När det gäller observationsstudier kan styrkan i sambandet mellan hög fysisk aktivitet och lägre risk för sjukdom/död överskattas av olika skäl, bland annat eftersom man endast "observerar” och jämför personer som är olika fysiskt aktiva. Det kan medföra ett välkänt problem kallat ”confounding”, som kan översättas med sammanblandning eller snedvridning.
Det innebär att det kan finnas underliggande skillnader mellan mer och mindre fysiskt aktiva personer som gör att grupperna inte är jämförbara, vilket försvårar möjligheten att tillskriva fysiska aktivitet den lägre risken för sjukdom som ofta syns i den mer aktiva gruppen. Till exempel kan fysiskt mer aktiva personer rent allmänt vara friskare av andra skäl än personer som inte kan vara lika fysiskt aktiva, exempelvis på grund av sjukdom. Men även när man försöker korrigera för sådana skillnader kvarstår problemet med att det kan finnas underliggande skillnader som man inte känner till och/eller inte kunnat mäta, inklusive ärftliga faktorer. Detta skiljer sig från randomiserade studier, där man i stället lottar vem som får ökad fysisk aktivitet och vem som inte får det, vilket medför att grupperna med större sannolikhet blir jämförbara på alla andra faktorer.
Sammantaget antyder resultaten att effekten av fysisk aktivitet som enskild insats för att minska risk för hjärtkärlsjukdom och förtida död hos äldre personer förmodligen är mindre än vad den ofta har antagits vara. Om man lägger för stort värde vid traditionella observationsstudier finns därmed en risk att överskatta betydelsen av fysisk aktivitet.
– Resultaten talar för att det behövs fler välgjorda randomiserade kontrollerade studier, men även olika innovativa observationsstudier som bättre tar hänsyn till underliggande skillnader mellan mer och mindre fysiskt aktiva personer. Då skulle man med starkare evidens kunna uttala sig kring vilken roll fysisk aktivitet har för att minska risken för hjärtkärlsjukdom och förlänga livet.
– I väntan på sådana studier är det rimligt att eftersträva mer nyansering när vi kommunicerar kring förväntade effekter av fysisk aktivitet med avseende på hjärtkärlsjukdom och livslängd. Med det sagt är det naturligtvis av många andra skäl ändå bra och viktigt att underlätta för människor att vara regelbundet fysiskt aktiva, säger Marcel Ballin.
Marcel Ballin är uppväxt utanför Helsingborg. Han har en kandidatexamen och en magisterexamen i medicinsk vetenskap med inriktning idrottsmedicin. Det var under grundutbildningen som intresset för forskning och vetenskap väcktes i kontakt med en grupp som forskade på livsstil och hälsa hos äldre personer. Efter disputationen kommer Marcel att arbeta inom Region Stockholm som kvalificerad handläggare vid Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, sektionen för hälsofrämjande levnadsvanor, där han ska utvärdera effekterna av riktade hälsosamtal inom primärvården.
Marcel Ballin, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, försvarar fredag 2 juni kl. 9.00 i Aula Biologica, Biologihuset, sin avhandling Opponent Maria Hagströmer, Karolinska Institutet.
Huvudhandledare Peter Nordström. Disputationen kan även ses på Zoom. Länk:
