91��ý����

Denna fantastiska utväxling kan förklaras av många saker; högt satta mål, karriärbidrag, en mediestrategi – och en lycklig slump.

– Vi brukar börja historien i en bil på väg hem från Abisko för drygt två år sedan, berättar Jonatan Klaminder, som forskar om miljögifter. Jag lyssnade på radion och hörde Jerker – en kemist jag aldrig träffat – berätta att de satt ut fisk i avloppsvattnet i älven utanför reningsverket i Umeå, och insett att fiskarna ackumulerade läkemedelsrester.

Intressant, tyckte Jonatan som själv brottades med ett liknande problem i sin forskning. Han kunde se att kvicksilver och bly ackumulerades i fisk, men inte avgöra vilken betydelse det hade.

På en institutionsdag för Ekologi, miljö och geovetenskap (EMG) lite senare träffade han kollegan Tomas Brodin – som utvecklat en testmetod som skulle kunna användas för att se om de små effekterna av föroreningar faktiskt påverkar beteenden – som i sin tur kontaktade Micael Jonsson, som studerar hur sådant påverkar interaktioner mellan arter, i hela ekosystem.

De tre ekologerna samlade sig och tog kontakt med kemisten Jerker Fick, som visade sig sitta bara en trappa upp i KBC-huset och som också blev jätteintresserad. Både Jonatan och Tomas hade nyligen fått Umeå universitets karriärbidrag för unga forskare, så de beslöt att använda sig av de pengarna för att göra en pilotstudie.

Siktade högt från början

Redan på det här stadiet började de, halvt på skämt men också på ganska stort allvar, att sikta högt, och kallade sinsemellan projektet för ”Nature-papperet.”

– Om studien skulle fungera som vi tänkt – att de här läkemedlen skulle påverka fisk ungefär som de påverkar människor – så fanns det goda förutsättningar för att det skulle bli en "tung" publikation, förklarar Jonatan Klaminder.

– Det som blev avgörande var att vi hittade effekter även i så låga koncentrationer av läkemedel som hittas i naturliga ekosystem, konstaterar Micael Jonsson, och Tomas Brodin fyller i att det var ett medvetet val:

– Vi gjorde flera val ”rätt” under den här processen. Det enkla hade ju varit att – som många andra gör – använda höga koncentrationer för att få fram effekter. Vi valde istället att först ta reda på vilka koncentrationer som finns i naturen, vad som är relevant, och sedan använda samma koncentrationer för att eventuella effekter också skulle vara relevanta. För att kunna visa på något som kanske redan händer ute i naturen.

– Hittills har oron för sådant här ofta kallats obefogad, eftersom nivåerna i naturen varit så låga, jämfört med värden i labbstudier, men vi har visat att det är fel, säger Micael Jonsson.

Använde en vanlig abborre

Det andra valet var att använda en vanlig fisk, som finns i ekosystemen i Europa och Asien. De valde abborre, till skillnad från de flesta andra studier som använt laboratorieodlade fiskar som den tropiska zebrafisken – som kanske helt eller delvis tappat sina naturliga beteenden och instinkter.

– Just att vi gjorde de här valen gör att vi i stort sett kan översätta våra resultat rakt in i en mängd naturliga ekosystem, säger Tomas.

– Jag tror att många slagit sig för pannan och frågat sig ”Varför testade jag inte det där?”, inflikar Jerker Fick och fortsätter:

– För det vi egentligen visat är att om man ger fisk ångestdämpande medel, så blir de lugnare. Ingen raketforskning på det sättet – även om effekten paradoxalt nog blir att fiskarna blir mer aktiva.

Karriärbidraget gjorde projektet möjligt

Forskarnas problem på vägen var varken idéerna eller genomförandet, utan gruppens sammansättning. Inte gruppdynamiken, den har fungerat utmärkt när var och en ”bossat” för sitt specialområde.

”Felet˝ var att de var fyra relativt nybakade forskare, utan ”senior” ledare och från olika discipliner — och att de i praktiken stakat ut ett nytt forskningsfält.

– Just det gjorde det svårt att söka pengar, menar Micael Jonsson. När vi försökte blev vi rejält sågade – det var innan studien blev accepterad i Science – för bedömarna trodde inte att det fanns några effekter, att samhällsrelevansen var för låg…

– Så utan den möjlighet som karriärbidragen gav oss hade projektet aldrig kommit till, konstaterar Jonatan Klaminder.

Men den första, tresidiga artikel de skrev fick kalla handen av Nature. Kanske hade de varit för kaxiga?

– När vi sedan skrev om texten för Science la vi mer krut på att förklara varför studien var så bra, och la också tid på att föreslå granskare, berättar Tomas.

Nu fick de redaktörens intresse, men de uppmanades att korta texten till en knappsida för att få den skickad för granskning. Och så gjorde de, väl medvetna om att 75 procent av alla artiklar aldrig kommer så långt.

– Folk omkring oss förklarade att det var jättestort att fyra ”Fo-assar”, från samma lärosäte, kunde komma så långt i processen, säger Jerker Fick.

Bedömarna gav tummen upp

Döm om deras förvåning när alla bedömare gav tummen upp — och dessutom ville att de skulle utöka texten. Så de skrev om igen, men fick vänta länge på besked. När detta äntligen kom var det i form av en inbjudan till världens största vetenskapliga konferens, AAAS i Boston — där de som första svenskar valts ut av Science för att presentera sin forskning!

Resten är, som man säger, historia. Till presskonferensen kom ett 80-tal journalister – och tusentals fler följde den direkt via webb-tv. Pressmeddelandet från Science gick ut på sex språk och nådde 80 000 journalister. Umeå universitet kompletterade med ett eget utskick på tre språk och ett rikt urval bilder och filmer — något som väckte stor uppskattning på redaktioner världen över.

Internationellt renommerade medier som BBC, Bloomberg, New York Times, Washington Post och The Guardian lyfte nyheten högt både i tryck och på webben. Inom tre veckor hade resultaten publicerats på 1 300 nyhetswebbar i 34 länder och lästs av 820 miljoner unika besökare. Och då är bara engelska, tyska och de skandinaviska språken inräknade.

Veckan innan och veckan efter konferensen fick forskarna ägna nästan all vaken tid åt intervjuer; totalt ett hundratal och inte sällan timslånga.

– Det spreds på alla fyra – så vi blev jämnt citerade, säger Tomas Brodin.

Osäkert med fortsättningen

Märkligt nog, åtminstone för en lekman, är det inte ens efter all denna uppmärksamhet – för något som tveklöst är ett forskningsgenombrott – säkert att forskarna får möjlighet att ta sina idéer vidare.

– Nu finns ju forskningsområdet, men det är fortfarande osäkert om det "platsar" någonstans, i och med att det hamnar utanför ramarna för rådens etablerade områden, säger Jerker Fick, och menar att det finns en viss risk för att det inte går att hitta riktigt kompetenta bedömare, då deras ansökningar innehåller komponenter från discipliner som vanligtvis är helt separerade.

– Men vi hoppas och tror verkligen på att kunna dra ihop pengar så att vi kan bli en fungerande enhet, som kan arbeta med de här frågorna långsiktigt. Vi har en unik infrastruktur här i Umeå — maskinellt och personellt, och vi har fått kontakter åt det molekylära hållet, avslutar Jonatan Klaminder.

Redaktör: Michael Nordvall