91´«Ã½ÔÚÏß

Det var 20 grader kallt och mitt under pandemin när Cornelia Redeker för första gången satte sin fot i Umeå i början av 2021.

– Det var speciellt. Innan var Umeå som Mars för mig, men när jag väl kom hit kändes det väldigt bra. Jag älskar Arkitekthögskolan som byggnad och att ha älven utanför fönstret, säger hon, som tidigare jobbat nära både floden Rhen i Tyskland och i Nederländerna, och Nilen i Egypten.

Jag tror inte att man ska underskatta hur mycket den byggda miljön påverkar vårt välmående och vår förståelse av oss själva som samhälle.

Cornelia Redeker är uppvuxen i Tyskland och USA med en svensk mamma. Redan tidigt i karriären väcktes intresset för landskapsfrågor och klimatanpassning. Under forskarutbildningen vid Delfts tekniska universitet i Nederländerna studerade hon hantering av översvämningar i städer. Senare flyttade hon till megastaden Kairo, där vattenbrist och ökenlandskap gav henne helt andra frågeställningar att utforska, samtidigt som hon var med och byggde upp ett nytt arkitektprogram.

– Arkitektur är något som berör alla och som alla har en förståelse för. Jag tror inte att man ska underskatta hur mycket den byggda miljön påverkar vårt välmående och vår förståelse av oss själva som samhälle. Därför spelar gestaltning en stor roll i både sociala och ekologiska frågor, säger hon.

Idén om ett naturhus

I dag är hon forskare och prefekt på Arkitekthögskolan vid Umeå universitet. Hennes forskning kretsar kring samhällsbyggnad och arkitektonisk gestaltning, alltså hur byggnader och platser utformas, med landskapet i fokus. Hennes lösningar handlar om att använda sig av och jobba med naturen, snarare än att kontrollera den, med allt från gröna tak till odling och vattenrening.

I forskargruppen ”Designing cycles at 64 degrees latitude” tar Cornelia Redeker och hennes kollegor utgångspunkt i Bengt Warnes så kallade naturhus från 1970-talet – ett bostadshus inneslutet i ett stort växthus. Idén var att skapa ett eget kretslopp där avfall, vatten och energi kunde återanvändas i hushållet och där odling blev en del av boendet. Lösningen sågs som ett sätt att kombinera arkitektur med självförsörjning och miljöhänsyn långt innan begrepp som hållbarhet slog igenom på bred front.

I dag vill forskargruppen ta idén ännu längre. Målet är att förvandla byggnader och deras invånare från att vara konsumenter till att bli producenter. Den subarktiska klimatzonen, med kort växtsäsong och kalla vintrar, och pågående klimatförändringar, gör norra Sverige till en utmanande men spännande testmiljö.

– Vi tittar på hur frågeställningar kring beredskap, klimatanpassning och att motverka segregation kan bli en del av vår vardag, så att det blir en kvalitet istället för en utmaning, säger Cornelia Redeker.

Smart vattenanvändning på Holmön

Detta kräver nära samarbete med många aktörer: kommuner, experter inom vatten och mat, ekonomer, jurister och invånare. Cornelia Redeker jobbar också med forskare från andra fält. I ett pågående projekt på Holmön studerar hennes forskargrupp vattenanvändning och hållbart byggande, samtidigt som kollegor från Institutionen för tillämpad fysik och elektronik undersöker energianvändning.

Idéer testas i verkligheten för att sedan skalas upp. Men det är inte alltid så lätt.

– Forskningspengar är för det mesta till för att undersöka något och inte för att bygga. Därför jobbar vi med utbildningsprogram som samtidigt blir en forskningsinfrastruktur. Vi har till exempel nyligen byggt ett ”tiny house” på Holmön som nästa sommar ska kompletteras med ett lokalt vattenreningssystem, för att kunna testa hur vattnet kan återanvändas. Vi har också precis avslutat en förstudie i Stöcke med en gammal lada som ska få nytt liv som en hub för hållbar landsbygdsutveckling.

Vad kan din forskning bidra till?

– Att vi blir mer motståndskraftiga genom att bli mer självförsörjande. Vi lever i ett så komplext samhälle där mycket är osäkert, med mat som kommer utifrån och central infrastruktur, och där människor känner att de saknar inflytande. Här har våra byggda miljöer en stor potential både på landsbygd och självklart också i städer, men där finns en stor risk att vi tappar förståelsen för våra system. Se bara här på Arkitekthögskolan: byggnaden är helt styrd, vi kan inte öppna fönstren för att vädra. Vi har ett synsätt som kommer från modernismen som är uppifrån och ner, där vi som invånare inte spelar en aktiv roll.

I Sverige finns det samtidigt en kultur av gemensamt ansvar, med bostadsrättsföreningar och till exempel delade tvättstugor.

– Jag tror att det är en stor kapacitet man kan bygga på.

Epicentrum för den gröna omställningen

Kontexten har alltid varit väldigt viktig i Cornelia Redekers forskning. Hon beskriver norra Sverige som ett epicentrum för den gröna omställningen. Den industriella utvecklingen går snabbt och skapar utmanande konflikter mellan traditionella sätt att använda landskapen i Sápmi och Europas behov av resurser för ny teknik.

– Om vi gör byggnader och städer mer resurseffektiva och bättre på att ge tillbaka till naturen kan vi i bästa fall minska trycket på landskapen i stort, säger Cornelia Redeker och fortsätter:

– Att samarbeta med samhället är utmanande och gör en ödmjuk. Det handlar inte bara om att ha en bra lösning. Alla vill förändra men när man faktiskt ska göra det är det ganska mycket som kan stå i vägen, juridiskt, ekonomiskt… Samhällsplanering har jättestora tidsfönster samtidigt som klimatförändringarna sker snabbt, säger Cornelia Redeker.