91´«Ã½ÔÚÏß

Ta din tid. Var nyfiken. Avsluta inte bara ett projekt – förstå det.

Bussen slingrade sig norrut medan byar, skogar och Umeälven passerade utanför fönstren. Björklöven hade redan börjat gulna. Ombord bytte tjugo unga forskare från tio olika länder frågor och samtalspartners med jämna mellanrum. När bussen rullade in i Granö var de redo för fika – och för att presentera någon de just hade lärt känna.

– Det satte genast tonen, säger Zimai Li, doktorand som studerar socialt beteende hos myror i Tyskland. – Folk delade med sig av personliga och lite udda saker – det kändes mer som vänner än kollegor.

Det blev en föraning om vad som väntade. Under fyra dagar skulle främlingar lyssna, tänka över orden de använde, skapa utrymme för kreativitet mitt i intensiva arbetspass – och pröva en tanke som sällan får plats i dagens forskningsvärld: att forskningen kan gå framåt genom att ta sin tid.

Att leka fram idéer

Varje dag fick till synes bisarra lekar och övningar deltagarna att slappna av och skratta, medan de hittade på vilda forskningsidéer utifrån slumpmässiga nyckelord eller försökte tolka suddiga, märkliga bilder. Lekarna knöt an till en video som visades under lägret med komikern John Cleese, där han talade om det ”öppna läget” för kreativitet – ett tillstånd av lek, utrymme och tid där idéer kan växa fram.

Man känner hur svårt – men också hur givande – det är att överbrygga discipliner

Övningarna var inte bara roliga, utan medvetet utformade avbrott i rutinen. – Allt var sammansatt på ett sätt som visade ett helt nytt perspektiv och hjälpte till att omdirigera gamla tankemönster, säger Iryna Yakovenko, postdoktor vid Institutionen för klinisk mikrobiologi vid Umeå universitet.

”Vad är metan?” var en återkommande fråga från kursledarna efter dessa lekar. Efter skratten följde reflektion och diskussion som gav lärdomar studenterna kunde ta med sig – både i sina projekt och i sina vetenskapliga liv.

Att lära sig lyssna – och tala tydligt

Grupperna sattes samman utan hänsyn till ämnesgränser: fysiker, växtbiologer, datavetare och sociologer arbetade sida vid sida. För många var det första gången de samarbetade så långt utanför sitt eget ämne.

– Det var en ögonöppnare att sitta med matematiker och samhällsvetare och försöka bygga ett gemensamt språk, säger Gizem Süer, doktorand som studerar mikrobiella stressresponser och del av den nya forskarskolan IceLab Stress Response Modellering. – Man känner hur svårt – men också hur givande – det är att överbrygga discipliner.

Även enkla begrepp blev snubbeltrådar. – Vi använde samma ord men menade olika saker, minns Jan von Pichowski, nätverksforskare från Tyskland. – Ta ordet ”modell”. För mig är det ett maskininlärningsverktyg vi kan arbeta med, även om vi inte helt förstår det. För biologer är det något mycket mer specifikt. Den skillnaden var förvirrande – men den väckte också min nyfikenhet.

Processen kunde kännas kaotisk. – Det var som att befinna sig i gungande vatten, berättar Ramona Ottow, nätverksforskare i Barcelona. – Ibland leder du, ibland stöttar du, och så väntar du på nästa våg som ska bära dig vidare.

Genom förvirringen växte klarhet fram. Gizem minns hur hennes grupp hittade en gemensam grund i ordet heterogenitet. – För mig handlade det om bakteriepopulationer. För andra om mänsklig mångfald eller nätverkskluster. Att inse att vi kunde mötas genom det ordet hjälpte oss att komma vidare.

Kultur först – resultat sedan

Hur skriver man ett verkligt nyskapande, tvärvetenskapligt forskningsförslag? Man börjar med att skapa en kultur där samarbete kan slå rot: gemensamma måltider, ärliga samtal om misslyckanden, promenader i skogen. – Riktiga människor bedriver vetenskap och har sårbara sidor, säger Iryna. – Det påminde mig om hur viktigt det är att bygga en inkluderande, öppen och hjälpsam miljö.

Med exceptionell tur dansade norrskenet över älven två kvällar i rad. Studentgrupper vandrade längs vattnet och lät sig uppslukas av ljuset, en stund fria från krav och prestation. För många var närheten till naturen i Granö avgörande för att balansera intensiteten i arbetspassen.

– Även när vi inte hade något egentligt utrymme för oss själva minskade naturen pressen, förklarar Gizem. – Bara att gå ut på fika hjälpte mig att nollställa tankarna.

Det som består

Under den sista dagen presenterade varje grupp en forskningsidé – från vattenburna sjukdomar i São Paulo till bonoboers kemiska beteende och säkert dricksvatten i utsatta samhällen. Vissa förslag var lekfulla, andra allvarliga. Alla bar spår av grupper som inte hade någon självklar anledning att existera – förutom att de hade satts samman.

– IceLab Camp visade mig att forskning inte behöver hållas inom sina silos, säger Zimai Li. Inspirerad planerar hen redan ett gemensamt projekt med en annan deltagare under Berlin Science Week.

Riktiga människor bedriver vetenskap och har sårbara sidor

Ramona lämnade Granö med ny optimism kring samarbeten över ämnesgränser. Iryna fick mod att ändra inriktning i sin egen forskning. Och Gizem såg hur upplevelsen kunde forma själva forskarskolan Stress Response Modellering: – Det gav oss ett gemensamt tankesätt för hur vi kan se på stress – i biologin, samhället och bortom det.

Jans slutsats var enklare: – Ta din tid. Var nyfiken. Avsluta inte bara ett projekt – förstå det.

Ett experiment i vetenskap i sig

I ett akademiskt system som ofta likställer produktivitet med hastighet erbjöd IceLab Camp en annan lärdom: det finns ett annat sätt att bedriva vetenskap. Konstruktivt snarare än konkurrerande, kreativt snarare än stressat, mänskligt snarare än hetsigt.

Under fyra dagar i Granö, bland gula björkar och en porlande älv, fick tjugo unga forskare utrymme att uppleva just detta. De reste hem med nya idéer och samarbeten – men också med något svårare att mäta: erfarenheten av hur vetenskap kan kännas, om vi bara ger den tid.