91��ý����

Erland Mårald säger att han som idéhistoriker ofta har ofta befunnit sig i gränslandet av, eller rent av utanför, vad som traditionellt räknas till detta forskningsområde.

– Redan som doktorand inspirerades jag av seniora forskare som undersökte miljöhistoria, teknikhistoria och folkets idéhistoria, och som uppmanades oss att ”vidga vyerna” för att belysa frågor, människor och samband som tidigare inte undersökts idéhistoriskt, säger Erland Mårald.

Hur kan den 'gröna omställningen' förstås och omtolkas utifrån ett nordligt 'perifert' och jämförande perspektiv

– Själv började jag studera jordbrukets idé- och vetenskapshistoria. Hur blev jordbruket en fråga för vetenskapen och hur speglar idéer om jordbruk synen på hur samhällen utvecklas, upprätthålls eller hotas?

Mänskligt engagemang

Sedan har han fortsatt med att undersöka miljöfrågans framväxt, miljöbrottets historia, diskussioner om alternativa bränslen och energislag, skogens och skogsbrukets roll i samhället, klimatfrågans möjliga förankringar i lokala samhällen samt hur den ”gröna omställningen” kan förstås och omtolkas utifrån ett nordligt ”perifert” och jämförande perspektiv.

– Genomgående har jag undersökt naturresurser och dess brukande, samt miljö, teknik och vetenskapliga idéer kopplade till detta. Till skillnad från motsvarande forskning inom naturvetenskap, teknik och delvis inom samhällsvetenskap, är dock ambitionen att studera detta med människor i centrum, där naturresurser alltid är inbäddade i djupa och motsägelsefulla samhälleliga och kulturella lager.

– För att förändra vår inställning till naturen och få ett bredare gensvar för en hållbar omställning, måste utgångspunkterna för ett sådant mänskligt engagemang sökas i dessa lager, och inte främst i yttre förhållanden, system eller styrningsmekanismer som nu ofta är fallet.

Erland Mårald, professor, idéhistoria

BildPer Melander

Att tänka på forskning som något som består av ”luckor och fält” är nödvändigt för systematiska empiriska studier, men det innebär samtidigt en intellektuell begränsning.

– Visst har min forskning bestått av att gräva sig ner i källor och söka fakta, att tillföra en pusselbit i ett större mönster och att lägga ytterligare en tegelsten av kunskap till en redan existerande mur av liknande kunskaper.

– Men förhoppningsvis har min forskning också bidragit till att få forskare och andra att titta utanför ramen på pusslet och inse att det finns fler dimensioner. Att sätta in vetenskaper i större sammanhang och försöka koppla ihop frågor, perspektiv och forskningsfält på ett oförväntat sätt är i alla fall min ambition.

Spretighet visavi fokus

På frågan vilka som är hans drivkrafter som forskare svarar han otålighet och kanske lite nyfikenhet. Han säger också att på ett övergripande plan kan det tyckas som att han hållit sig inom ett avgränsat område rörande naturresurser. Men det finns stora och separata forskningslägen rörande jord, skog, klimat, energi och miljö, och rör man sig dessutom mellan historia och nutid samt mellan humaniora och tvärvetenskapliga sammanhang blir det komplext.

– Att undvika att ensidigt fastna i något av dessa områden har varit en drivkraft. Exempelvis, för snart 15 år sedan drogs jag in i ett stort skogsvetenskapligt forskningsprogram vilket har utvecklat mig mycket, men man vill ju också gärna komma ut på andra sidan av skogen för att även kunna studera andra spännande frågor.

Jag tror att man skulle kunna kalla min forskning för bred, rent av spretig, men spretighet är kanske en lika viktig superkraft som fokus i dagens målinriktade vetenskapssamhälle

– Som forskare bär man med sig ett allt större bagage och man återkommer ofta till områden man undersökt tidigare, men man kan alltid försöka göra det på ett annorlunda sätt. Och har man provat ett teoretiskt perspektiv eller en metod i en artikel, vill man gärna testa andra i kommande artiklar.

– Att bli kvar inom ett specialiserat område är alltså inget jag eftersträvar. Sammantaget tror jag nog att man skulle kunna kalla min forskning för bred, rent av spretig, men spretighet är kanske en lika viktig superkraft som fokus i dagens målinriktade vetenskapssamhälle.

Hur skulle du vilja beskriva att det är att vara verksam som forskare vid Umeå universitet?

– Tja, jag har ju varit vid Umeå universitet ända sedan jag började som student här för tre-fyra decennier sedan, så det är som att fråga fisken om vilken betydelse vattnet har.

– Även om jag inte rört mig geografiskt eller bytt institution, har jag kunnat utveckla mig genom samarbeten över ämnes-, institutions-, fakultets- och till och med universitetsgränser (i samarbete med SLU) på samma campus.

– Ett ökat fokus på linjestyrning har dock över tid försvårat för sådana tvära samarbeten, i alla fall inom rådande organisationssystem. Ett linjärt tänkande underlättar säkert för styrning och beslutsfattande, men ett bra universitet för forskning, undervisning och samverkan är dock sällan linjärt till sin natur. Något att tänka på för alla universitetsledningar.

Kungliga Skytteanska Samfundet

Värt att nämna, och något som Erland Mårald själv lyfter, är sitt engagemang i Kungliga Skytteanska Samfundet som innebär samarbeten mellan de fem nordliga lärosätena Luleå tekniska universitet, Umeå universitet, Mittuniversitetet, Högskolan i Gävle och Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå.

Dessutom är Skytteanska Samfundet både en vetenskaplig och kulturell akademi med regional nordlig förankring och kopplingar över Kvarken, vilket ger ytterligare möjligheter för mångsidighet och samverkan som annars är svårt att uppnå.