à ret 1968 har i det allmÀnna medvetandet fÄtt symbolisera en radikal politisk och social rörelse, som Àven kallas ungdomsupproret. I Sverige Àr Äret förknippat med kÄrhusockupationen i Stockholm och gruvstrejken i MalmfÀlten. Men 1968 var ett fenomen som egentligen strÀckte sig över flera decennier, frÄn 1950-talet, med kallt krig och avkolonisering av tredje vÀrlden, fram till 1980-talet dÄ radikaliseringen avlöses av en nyliberal politisk era. Kvinnorörelsen som vÀxte fram under 1960-talet var en del av 1968.
FörutsÀttningarna för protestvÄgen mÄste sökas i de sociala förÀndringar som vÀstvÀrlden genomgick efter andra vÀrldskriget. Ett mer komplext samhÀlle vÀxte fram som bland annat var beroende av fler högutbildade mÀnniskor. DÀrför inrÀttades mÄnga nya universitet, som det i UmeÄ. I Sverige genomfördes ocksÄ reformer som skulle demokratisera utbildningsvÀsendet och skapa jÀmlika förutsÀttningar för alla. Klass och kön skulle inte lÀngre pÄverka ungas möjligheter att studera. 1965 infördes ett nytt studiemedelssystem som innebar att unga mÀnniskor inte lÀngre var beroende av förÀldrar eller slÀktingar för att kunna studera pÄ högskola. DÀrmed öppnades helt nya förutsÀttningar för barn frÄn arbetarklassen men ocksÄ för kvinnor. Antalet utbildningsplatser ökade dessutom pÄ kort tid och mÄnga unga mÀnniskor med en annan social bakgrund Àn tidigare studentkullars började studera vid universiteten. Plötsligt fanns det ocksÄ mÄnga kvinnor bland studenterna.
Samtidigt som universiteten öppnades för kvinnorna pÄgick en diskussion om kvinnans roll i samhÀllet i Sverige. Sedan slutet pÄ 1800-talet, dÄ industrialiseringen av Sverige omvandlade samhÀllet, hade en tydlig arbetsfördelning etablerats mellan mÀn och kvinnor i samhÀllet. FrÄn 1920-talet fram till 1960-talet rÄdde konsensus om att mÀnnen skulle arbeta utanför hemmet och försörja sin familj genom lönearbete. Kvinnans uppgift var i första hand att gifta sig, föda barn, ta hand om hemmet och maken. DÀrför ansÄgs det att det inte var nÄgon idé för kvinnor att skaffa sig en lÀngre, kostsam utbildning. I Sverige brukar denna tid betecknas som hemmafruepoken. à r 1961 inleddes en könsrollsdebatt med liberalen Eva Mobergs stridsskrift Kvinnans villkorliga frigivning dÀr hon ifrÄgasatte den traditionella kvinnorollen. Under hela 1960-talet diskuterades kvinnans stÀllning i samhÀllet och det vi i dag kallar jÀmstÀlldhetspolitik grundlades genom liberalers och socialdemokraters insatser i riksdagen. PÄ mindre Àn ett decennium förÀndrades kvinnosynen. Samtidigt öppnades nya möjligheter för en hel generation kvinnor att leva ett liv som varit fÄ kvinnor förunnat tidigare i historien. Men mÄnga praktiska hinder kvarstod som svÄrigheter att sjÀlv kontrollera om och nÀr man ville skaffa barn, en moderskapsförsÀkring som utgick ifrÄn mödrarnas och barnens behov, bristen pÄ barnomsorg, samt ojÀmlika löner och arbetsvillkor. Som en reaktion organiserade sig kvinnorna i en ny radikal kvinnorörelse. Startskottet kom i maj 1968 dÄ Grupp 8 bildades i Stockholm.
Ăven i UmeĂ„ kom kvinnorörelsen under 1970-talet att vĂ€xa sig stark. I historieskrivningen om UmeĂ„ universitet osynliggörs att universitetet förlades till en stad som redan hade flera utbildningar som rekryterade framför allt kvinnliga studerande. Redan 1879 grundlades UmeĂ„ folkskolelĂ€rarinneseminarium, 1907 började man utbilda sjuksköterskor vid UmeĂ„ lasarett, 1947 slog Seminariet för huslig utbildning upp sina dörrar och 1961 inrĂ€ttades ett Socialinstitut som utbildade socionomer. Merparten av dessa utbildningar blev en del av UmeĂ„ universitet 1977. SĂ„ Ă€ven om kvinnorna till en början utgjorde en minoritet av studenterna vid universitetet, sĂ„ fanns det i UmeĂ„ som studieort mĂ„nga unga kvinnor som planerade för sitt kommande yrkesliv och som sĂ„g de hinder som de var tvungna att hantera. En del sökte sig till kvinnorörelsen.
Till en början rörde kvinnornas politiska krav rÀtt till abort, avskaffande av gifta makars sambeskattning som missgynnade kvinnors lönearbete, utbyggnad av barntillsyn för arbetande mammor, alltsÄ krav som i första hand gÀllde kvinnors möjligheter att planera för barnafödande och att arbeta utanför hemmet. Genom de radikala kvinnornas utomparlamentariska kamp pÄskyndades utvecklingen av den svenska jÀmstÀlldhetspolitiken. PÄ ett decennium hade sambeskattningen upphört, fria aborter införts, förÀldraförsÀkringen inrÀttats och daghemmens utbyggnad pÄbörjats.
KÀnnetecknet för den nya kvinnorörelsen var att den bestod av mÄnga olika slags grupper; Grupp 8 var bara en av dessa. Utvecklingen i UmeÄ Àr typisk. HÀr bildades den första radikala kvinnoorganisationen 1971 av en grupp gymnasister som tog sig namnet Kvinnofronten. VÄren 1972 lÀmnade nÄgra kvinnor gruppen och bildade en lokal Grupp 8-förening. I Grupp 8 Àgnade sig kvinnorna Ät att studera och diskutera kvinnans villkor i samhÀllet och hur kvinnors underordning skulle bekÀmpas. Kvinnorna Àgnade sig ocksÄ Ät opinionsbildning genom att ordna offentliga möten, fira internationella kvinnodagen den 8 mars och sÀlja Grupp 8:s tidning Kvinnobulletinen.
En viktig kvinnopolitisk hÀndelse i UmeÄ var ASAB-strejken vintern 1974-1975. ASAB var ett stÀdföretag med verksamhet pÄ mÄnga olika orter. I samband med att ett nytt avtal skulle tecknas gick stÀderskorna ut i vild strejk, bland annat i UmeÄ, för att fÄ till stÄnd bÀttre löne- och arbetsvillkor. I UmeÄ höll strejkledningen till i Scharinska villan.
NĂ€sta steg i utvecklingen togs 1978 dĂ„ en ny grupp, som blev viktig för den fortsatta lokala kvinnokampen, bildades, nĂ€mligen föreningen Kvinnor och arbete i VĂ€sterbotten. NĂ„gra kvinnor hade rest till Stockholm för att delta i en kvinnofestival hösten 1977. Kvinnorna pĂ„verkades starkt av det sĂ€tt som kvinnors identitet och kvinnors levda erfarenheter gestaltades under festivalen. Syftet med festivalen var att uppvĂ€rdera kvinnors status och ge en annan bild av kvinnor Ă€n det mansdominerade samhĂ€llets. NĂ€r kvinnorna kom hem till UmeĂ„ ordnade de ett seminarium i LövĂ„nger dit cirka 50 kvinnor bjöds in. Vid seminariet grundades sĂ„ föreningen. Sommaren 1978 ordnade man tvĂ„ kvinnolĂ€ger pĂ„ NorrbyskĂ€r söder om UmeĂ„, och dĂ€r bildades olika arbetsgrupper. En grupp ordnade i maj 1979 nĂ„gra uppmĂ€rksammade kvinnokulturdagar pĂ„ Ăstra gymnasiet som besöktes av cirka 2 000 personer. Syftet var att lyfta fram de vĂ€sterbottniska kvinnornas glömda historia och kvinnors arbetsinsatser i samhĂ€llet. En lokal variant pĂ„ Suzanne Ostens och Margareta Garpes pjĂ€s Jösses flickor spelades. Föreningen startade ocksĂ„ bokhandeln Maskrosen i ett litet, numera rivet trĂ€hus pĂ„ Brogatan som drevs under Ă„ren 1979-1982. Bokhandeln var en mötesplats för kvinnor.
Kvinnorörelsen har alltid historiskt sett varit förknippad med fredsfrĂ„gan. Under det kalla kriget och den kĂ€rnvapenupprustning som dĂ„ pĂ„gick aktiverade sig kvinnor i vĂ€stvĂ€rlden för fred och nedrustning. Ăven i UmeĂ„ engagerade sig en grupp kvinnor inom Kvinnor och arbete i VĂ€sterbotten i fredsrörelsen och bildade Kvinnor för fred vid ett fredsseminarium vintern 1981 i LövĂ„nger. Fredsaktivisterna reste till olika internationella protestaktioner och besökte Ă€ven det feministiska fredslĂ€gret som byggdes upp vid den engelska militĂ€rbasen Greenham Common. LĂ€gret var en symbol för kampen mot kĂ€rnvapnen.
Vid mitten av 1970-talet förÀndrades kvinnorörelsens inriktning. Delar av den svenska kvinnorörelsen pÄverkades av influenser frÄn den amerikanska feminismen som satte kvinnors erfarenheter av fysiskt och psykiskt förtryck av mÀn i centrum för den politiska kampen. FrÄgor om vÄldtÀkt, vÄld mot kvinnor och barn samt incest började diskuteras och krav pÄ kvinnohus stÀlldes. Samtidigt upptÀckte de kvinnor som studerade vid universiteten att kvinnors liv och erfarenheter inte alls belystes i kurslitteratur eller i forskning vilket ledde till att grunden för dagens genusvetenskap lades. Tillsammans med kvinnliga författare och konstnÀrer utanför universiteten började unga kvinnor att utforska och kartlÀgga de kvinnliga erfarenheterna. Kvinnokampen inriktades alltmer mot krav pÄ kroppslig integritet och kvinnors rÀtt att beskriva vÀrlden utifrÄn sitt perspektiv.
I UmeÄ startade Kvinnojouren sin verksamhet hösten 1979 och ett halvÄr senare, vÄren 1980, bildades Kvinnohusföreningen. Tillsammans arbetade dessa tvÄ grupper för att fÄ till stÄnd ett kvinnohus i UmeÄ. DÀr skulle vÄldsutsatta kvinnor och deras barn fÄ hjÀlp, och dÀr skulle ocksÄ kvinnoföreningar fÄ lokaler och kunna bedriva sin verksamhet. Idag Àr det inte mÄnga som kommer ihÄg att vÄld i nÀra relationer vid denna tid kallades "lÀgenhetsbrÄk" och att kvinnor i stor utstrÀckning saknades i de parlamentariska församlingarna och i det offentliga samtalet.
Kravet pÄ ett kvinnohus sakande dock gehör hos de lokala politikerna och en aprilkvÀll 1983 inledde 19 kvinnor en ockupation av ett kommunÀgt rivningshus pÄ Vasagatan 4. Syftet var att sÀtta kraft bakom kraven pÄ politikerna. Ockupationen kom att vara i tre mÄnader och samla över 100 kvinnor. Detta var en i ett nationellt perspektiv unik hÀndelse eftersom det bara var kvinnor inblandade i aktionen. Men kvinnorna vann inte gehör hos politikerna. KommunfullmÀktige beslöt den 23 juni att huset skulle rivas och en mÄnad senare, den 20 juli, kom ett femtiotal poliser för att avhysa de kvinnor som befann sig i huset och verkstÀlla rivningen. Kvinnorna fortsatte sin kamp och vann sÄ smÄningom gehör hos politikerna. Aktionen kom att pÄverka UmeÄ i riktning mot den stad den Àr idag i vilken jÀmstÀlldhet, feminism och genusforskning har en framskjuten plats.
Samtidigt som kampen för ett kvinnohus pĂ„gick togs de första stegen vid universitetet i arbetet för att bygga upp kvinnoforskningen. Begreppet kvinnoforskning definierades dĂ„ som "forskning av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor". Kvinnliga forskare skulle utforska kvinnors liv och erfarenheter utifrĂ„n ett kvinnoperspektiv, och forskningens resultat skulle anvĂ€ndas politiskt för att förĂ€ndra samhĂ€llet för att förbĂ€ttra kvinnors situation. 1976 gavs en första kurs för studenter vid universitet med namnet Könsroller, och tvĂ„ Ă„r senare startade ett vetenskapligt seminarium med inriktning pĂ„ kvinnoforskning. 1980 bildades Föreningen Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning och en amanuens anstĂ€lldes. Föreningen kom att spela en viktig roll för uppbyggnaden av genusforskningen vid universitetet. Föreningen samlade inte bara kvinnoforskare utan Ă€ven kvinnliga forskare som arbetade inom alla forskningsomrĂ„den. Föreningen arbetade Ă€ven med att belysa kvinnornas situation vid universitetet. I juni 1982 ordnade kvinnoforskningsmiljön i UmeĂ„ den första stora forskningskonferensen i Norden med namnet Kvinnouniversitetet â Vetenskap, patriarkat, makt som samlade mer Ă€n 200 deltagare.
I forskningen om ungdomsupproret 1968 har effekterna av den politiska processen diskuterats. Forskarna Àr eniga om att just kvinnorörelsen Àr den delen av ungdomsupproret som verkligen pÄverkat och omvandlat samhÀllet. Kvinnorörelsen lyckades pÄverka politikerna och byggde dessutom samhÀllsinstitutioner som övertagit och fört vidare den utomparlamentariska kampen, men i nya former. I UmeÄ invigdes 1986 ett kvinnohus i stadsdelen Haga som levt vidare och staden har fortfarande ett kvinnohus som hjÀlper vÄldsutsatta kvinnor och erbjuder dem skyddat boende. Personalen arbetar ocksÄ med opinionsbildning. 1987 invigdes Kvinnovetenskapligt forum vid UmeÄ universitet (numera UmeÄ centrum för genusstudier), den enhet som utgjort navet i den framgÄngsrika genusforskningen vid UmeÄ universitet.
Kerstin Norlander
Fil.dr. i ekonomisk historia och pensionerad, före detta lektor i genusvetenskap vid UmeÄ centrum för genusstudier. Kerstin Norlander har arbetat med att utveckla grundutbildningen i genusvetenskap och undervisat pÄ kurser i Makt och kön sedan senare delen av 1980-talet. Utgav 2017 en vetenskaplig utgÄva av den dagbok som kvinnohusockupanterna skrev 1983 med titeln Kvinnohus nu! UmeÄ: h:ström, 2017.