Ett autoetnografiskt projekt som gick på grund
"Hon kom gående en höstklar septemberdag längs Studentvägen i riktning mot Samhällsvetarhuset. Det var den 2 september 1969, inskrivningsdag vid Umeå universitet, och flickan hette Alice och hon var just på väg till ett av sitt livs viktigaste händelser; hon skulle registrera sig vid Socialhögskolan. Denna rituella tilldragelse markerade början på hennes inskolning till student och hennes identitetsbyte till att bli en medlem av studentvänstern.
Men om det sistnämnda visste hon ännu inte om, förstås. Alice hade en ganska så touperad pagefrisyr, var rätt hårt sminkad, var klädd i en kort, vit, helveckad terylene
kjol och en svart skjortblus av något glansigt rayonmaterial – eller vad det nu hette – och när byggjobbarna vid det nyligen påbörjade bygget av ett av naturvetarhusen
visslade efter henne, tänkte hon smått ångestfullt: 'De ser förstås att jag inte är någon riktig student!' En intellektuell visslar man inte efter, trodde Alice, en vanlig tjej
däremot fick vackert finna sig i det och förväntades till och med känna sig smickrad av det och lite oroad om man inte blev visslad efter. Hon hade minsann könskoderna i ryggmärgen, uppvuxen i inlandet som hon var och helt utelämnad till dansbandskulturens och glesbygdens stenhårda könsreglemente.
Va虉l framme vid Socialho虉gskolans korridorer blev hon a虉nnu mer o虉vertygad om sitt totala utanfo虉rskap i den nya va虉rlden. Da虉r stod, satt och la虋g na虉mligen dro虉sar av studenter tillho虉rande ett fra虉mmande folk, en helt annan ras a虉n hennes: både killar och tjejer hade la虋ngt ha虋r, arbetarskjortor, islandstro虉jor, grova arbetarka虉ngor, palestinaschalar och tjejerna var helt oma虋lade. Dessa ma虉nniskor vistades i en annan dimension a虉n Alice, syntes det henne, och det ka虉ndes som att alla genomska虋dade henne och ta虉nkte: 'Vad har du ha虉r att go虉ra? Du a虉r ju inte en av oss! Du a虉r en bluff, du la虋tsas bara vara student!' Med ett sting i hja虉rtat upplevde hon deras ouppna虋elighet; sa虋na som de skulle aldrig ens nedla虋ta sig till att se sa虋na som hon. Och tur var ju det; om deras blickar skulle ra虋ka falla pa虋 henne skulle hon snabbt bli utdo虉md som genomkommersialiserad dansbandsbrud med konservativ kvinnoroll och detta med all ra虉tt, hon var allt detta, visserligen i brist pa虋 annat eftersom det i Stro虉msund inte fanns na虋gon annanstans att ga虋 a虉n pa虋 Folkets hus, och knappt ens det. Hon ville sa虉ga till dem att ho虉rni, jag har aldrig velat bli sa虋 ha虉r, jag fo虉rso虉kte faktiskt vara mods pa虋 ho虉gstadiet och hade Bob Dylan skrivet pa虋 min arme虂jacka, men blev sa虋 isolerad eftersom alla andra gillade Sven-Ingvars sa虋 jag var tvungen att ge upp och kla虉 ut mig i min lilla svarta kla虉nning och ho虉gklackat och toupera upp ha虋ret och sen sa虋 blev jag sa虋ha虉r men det ha虉r a虉r inte jag, ville hon sa虉ga.
Men vad skulle de bry sig om det, de ha虉r ma虉nniskorna skulle va虉l aldrig ens kunna fo虉resta虉lla sig de villkor som hon hade levt med och varfo虉r skulle det o虉ver huvud taget vara intressant? I Stro虉msund, da虉r hon hade bott inackorderad under gymnasietiden, hade det under det senaste a虋ret bo虉rjat bli na虋gra fa虋 avancerade ungdomar som markerade sig som va虉nsterfolk med snickarbyxor och fla虉tor och sa虋, men det var endast barn till Stro虉msunds societet, postma虉starens son och ICA-fo虉resta虋ndarens och sa虋na. I alla fall som Alice upp¬fattade det. I alla fall var det inga skogsarbetarungar fra虋n enstakaga虋rdarna med i deras skara, det sa虉ger ju sig sja虉lvt.
Fyra a虋r senare, en klar septemberdag 1973, sta虋r Alice vid ja虉rnverkets grindar i Lulea虋 och fo虉rso虉ker sa虉lja Proleta虉ren till de arbetare som ga虋r pa虋 kva虉llsskiftet. Hon har
nu tagit jobb som traversfo虉rare vid NJA i en ma虋lmedvetet upplagd proletariseringskampanj fra虋n KPML(r):s sida, en stra虉van att fa虋 ut studentva虉nstern pa虋 de tunga industrierna i syfte att bygga driftceller och propagera fo虉r kommunismen. Trots att hon no虉dtorftigt maskerat sitt numera sja虉lvklara va虉nsterstudentutseende med en nyinko虉pt hatt av vit fuskpa虉ls, har hon hela tiden en obehagligt naggande ka虉nsla av att: 'Hja虉lp, de ser bergsa虉kert att jag inte a虉r en riktig arbetare!'.
Mellan dessa ba虋da ka虉nslor av icketillho虉righet har det ha虉nt na虋got. Alice har vuxit in i sin roll som representant fo虉r studentva虉nstern och det a虉r om hennes resa in i sjuttiotalets politiska va虉rld som jag vill skriva."
Ovansta虋ende text utgo虉r bo虉rjan pa虋 en bok som aldrig blev skriven, ett projekt som kapsejsade. Dels sa虋 kapsejsade jag sja虉lv; jag insjuknade i akut leukemi och genomgick en stamcellstransplantation, dels sa虋 fann jag efter tillfrisknandet att jag saknade modet att anva虉nda mig sja虉lv som huvudsaklig informant, fo虉r Alice det var ju jag, det. Projekt "Alice" innebar att ta det fullsta虉ndiga steget o虉ver till det som jag i fo虉rkla虉dd form till stor del hade sysslat med under hela min tid som etnolog; att skriva om mitt eget so虉kande efter kulturell identitet.
Na虉r jag 1978 valde att bo虉rja la虉sa etnologi, sa虋 var det just formuleringen i kurskatalogen om att etnologi handlade om att "utforska din omva虉rld" som fa虋ngade mig. Nu visade det sig att a虉mnet handlade mycket mer om att fokusera "omva虉rlden" a虉n att just utforska sig sja虉lv i relation till omva虉rlden, men jag gjorde a虉nda虋 mitt ba虉sta att fo虉rso虉ka fa虋 in mina egna erfarenheter i forskningsprojekten. Billy Ehns och Bar¬bro Kleins bok Fra虋n erfarenhet till text (1994) gjorde det mer tilla虋tet – ja, tom pa虋bjudet – att go虉ra forskarsubjektet synligt i forskningsprocessen, men da虉rifra虋n till att go虉ra sina egna upplevelser och minnen till fokus fo虉r kulturanalys var steget a虉nda虋 la虋ngt. Sa虋 fort som jag tog upp mina skriverier om "Alice" uppfylldes jag av ka虉ns¬lan av att go虉ra na虋got mycket fo虉rbjudet och samtidigt ytterst personligt tillfredsta虉l¬lande. Fo虉rsvagad av min sjukdomsperiod orkade jag dock inte ha虋lla sta虋nd mot en ta虉nkt ogillande kritikerko虉r samsta虉mmigt ha虋nfullt mumlande "navelska虋deri".
I antologin Ethnographically Speaking. Autoethnography, Literature, and Aesthetics (Bochner/Ellis 2002) bera虉ttas om liknande farha虋gor som amerikanska forskare har haft na虉r de anva虉nt sig av autoetno¬grafisk metod. Andrew Sparkes skriver om hur autoetnografiska forskare kan fa虋 epitet som narcissistiska eller "self-indulgent" – njutningslysten – eller snarare bena虉genhet att frossa i sina egna ka虉nslor etc. Jag kommer att ta虉nka pa虋 de omdo虉men som svenska kvinnliga sko虉nlittera虉ra fo虉rfattare kunde fa虋 pa虋 1970-talet na虉r de an-va虉nde sig av sina egna upplevelser i romanform – "beka虉nnelselitteraturen" som det sa虋 fo虉raktfullt kallades (jfr Sarrimo 2000, Jo虉nsson 2006). Men antologin tar ocksa虋 upp de vinster som kan erha虋llas med autoetnografin, den rika kontext och den inlevelse som kan komma till uttryck.
Efter att ha la虉st denna antologi samt andra bo虉cker i den flod av autoetnografisk litteratur som alltmer har bo虉rjat komma, har jag sa虋 sma虋ningom fa虋tt mod i barm. Egentligen sa虋 har ju de autoetnografiska forskarna samma slags sva虋righeter, men ocksa虋 fo虉rdelar som de som forskar om den egna kulturen. Exempelvis sa虋 har samiska forskare som skriver om den egna kulturen blivit kritiserade fo虉r att na虉rheten riskerar att inneba虉ra att den analytiska ska虉rpan ga虋r fo虉rlorad; de sta虋r fo虉r na虉ra sitt studieobjekt fo虉r att pa虋 ett "vetenskapligt" distanserat sa虉tt kunna analysera det. Mot detta har framfo虉rts de fo虉rdelar som stark ka虉nnedom och innanfo虉rskap kan inneba虉ra (jfr Stordahl 1996, A虋hre虂n 2008). Jag har blivit mer och mer o虉vertygad om att man helt enkelt bo虉r behandla sina egna minnen och erfarenheter pa虋 samma varsamma, reflekterande sa虉tt som andra informanters bera虉ttelser. Efter att ha la虉st flera personliga, expressiva, omsto虉rtande och fo虉r la虉saren mycket givande autoetnografiska texter bo虉rjar jag inse att det kanske finns plats i forskarva虉rlden fo虉r den typen av vetenskap – det kanske inte la虉ngre a虉r sa虋 fo虉rbjudet att go虉ra kulturanalys av egna minnen och erfarenheter. Sa虋 det blir kanske en fortsa虉ttning pa虋 projektet "Alice" a虉nda虋...
Marianne Liliequist
Texten har tidigare publicerats i KULTURELLA PERSPEKTIV 2011:3–4
Marianne Liliequist, professor i etnologi, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, humanistiska fakulteten, Umeå universitet
BildGösta Wendelius